… brukar man säga. Två semlor blev det för min del igår, jag ångrar ingenting, det var supergott! Medan jag njöt av socker- och fettbomberna, hade jag nöjet att fika och prata med underbara människor. En av dem flyttade till Sverige samma år som jag. Han lämnade New York City bakom sig och följde kärleken till Sverige. Tyvärr efter ganska kort tid bröt de relationen, men han bestämde sig att ändå stanna här, ensam. Jag beundrar styrkan i ett sådant beslut, det måste ha varit tufft. Man glömmer ofta att uppskatta hur bra det är att ha ett nätverk människor som stödjer en: familj, vänner, kollegor, grannar. Vi pratar så mycket om mat och träning, vad man väljer och vad som ska undvikas (semlor?) men hur ofta funderar vi på vilka människor som vi omges av och som påverkar i så stor grad hur vi mår? De vi träffar i vardagen kan inspirera oss eller suga ut vår livsenergi. Om vi vill det eller inte blir vi som människor som finns omkring oss. Det är kanske den naturliga instinkten att anpassa sig till gruppen som kan hjälpa till med vår överlevnad.
Jag är tacksam för att jag fått träffa så många inspirerande personer i mitt liv. Jag letar ständigt efter personer som ger mig energi och livsglädje. För visst blir man inte bara det man äter, man blir som människor som är runt en?